Ny regering

Så var den nya regeringen presenterad och jag måste säga att jag inte är besviken. Inte alls faktiskt.

Till att börja med finns det lite strukturella saker med regeringen som jag uppskattar. De har exempelvis delat på högskole- och kulturfrågor och givit kultursektorn ett eget departement. Det är bra. Kultur har nada att göra med högre utbildning i min värld. Likaså har de skrotat värdelösa ministerposter som sjukvårdsminister, förskole- och ungdomsminister och slutligen samhällsbyggnadsminister (Mona Sahlin, uuuhhhh). Slutligen har vi fått en renodlad EU-minister samt en handelsminister. Det är bra, EU-frågorna måste upp på agendan!

En viktig punkt ligger också i att energifrågan flyttats från samhällsbyggnads- och miljödepartementet till näringsdepartementet. Det indikerar vilka signaler som nu skickas och det är bl a att en trovärdig energipolitik är en fundamental del av ett framstående näringsliv inte tvärtom, vilket varit energipolitikens utformning de senaste 8-12 åren.

Sett till ministrarna själva ser det också förhållandevis ljust ut. Det gläder mig t ex att se att det är Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò som blir kulturminister. Det indikerar att det är slut på bidragssugandet och att kulturen nu ska bli en på allvar skapande kraft. Likaså är Maud Olofssons utnämning som näringsminister positivt och jag tror definitivt att Leijonborg och Björklund kan få ordning på vår utbildningspolitik. När det kommer till finansdepartementet är jag lite kluven. Mats Odell blev finansmarknadsminister, vilket är högst positivt då han har värderingarna på rätt sida i finansfrågor. Däremot är jag lite skeptisk till Anders Borg som finansminister. Visst, jämfört med Nuder är han heaven on earth och han har definitvt en ekonomisk kompetens. Men han är ändå en av huvudmännen bakom den moderata omsvängningen och som ni alla vet vid det här laget är jag inget stort fan av den. Han har mycket att bevisa!

Negativa aspekter av regeringen är t ex den att centern genom Eskil Erlandsson fick jordbruksministerposten. Detta är den fråga som var den mest avgörande varför jag inte röstade på centern. För mig veterligen finns det fortfarande ett stöd inom partiet för EU:s jordbrukspolitik, även om frågan tystats ner och jag kan helt enkelt inte ställa mig bakom ett parti som bidrar till att miljoner människor hålls kvar i fattigdom och misär. Erlandsson har mycket att bevisa!

Men låt oss se på det som är genuint positivt med den nya regeringen, nämligen utrikespolitiken. Många var oroliga för att utrikespolitiken och i synnerhet utrikesministerposten skulle bli ett vacuum efter avgående Jan Eliasson. Jag kan härmed meddela att så inte är fallet. Det är nämligen självaste Carl Bildt som tar över rodret inne på utrikesdepartementet. Vidare blir folkpartisten och europaparlamentarikern Cecilia Malmöström EU-minister, vilket är mycket bra sett till att det var hon som initierade hela uppropet mot Bryssel-Strassbourg-flytten i EU. Det visar att hon inte är rädd för att driva den anti-slöseri-linje som så desperat behövs inom EU. På resterande poster inom utrikes- och försvarsdepartementet är det uteslutande moderater som tillträder. Jag kan inte med ord beskriva hur nöjd jag är med det. Äntligen kanske det kan bli lite åka av i vår utrikespolitik. Detta kan mycket väl innebära ett NATO-medlemskap. Det kan mycket väl innebära att vi får en tydligare profil i kampen mot terrorismen, en rakryggad istället för en undfallande. Det kommer med stor sannolikhet innebära att vi kommer rusta försvaret och utöka utlandsstyrkan. Det kommer också innebära att utrikespolitiken tar sin utgångspunkt i först och främst det nordiska och baltiska samarbetet för att sedermera utvidgas ut i europapolitiken och därifrån ut i världspolitiken. Det kommer innebära att vi får en utrikespolitik som inte bara går ut på att prata om hur hemskt det är på olika ställen i världen utan vi får en inriktning som kan resultera i att vi faktiskt påverkar någonting.

Snackets tid är förbi, nu är det dags för handling!