Klargörelse

För er som inte insett det så har den här bloggen mer eller mindre upphört och mitt skrivande dedikeras numera till det aningen mer seriösa projektet:

Random Walk

Kände vi inte alla så?

Sprang på den här konversationen på tjuvlyssnat.se:

Man ~55: Synd att hon slutade när man för en gångs skull hade någon fin i regeringen att titta på (syftar på f.d. handelsminister Maria Borelius.)
Man ~45: Ja, men jag tycker Ulrika Messing va fin också.
Man ~55: Jo, men hon är ju sosse! Man kan ju inte ligga med en sosse!!

Så sant som det är sagt!

Glöm inte att spana in och bookmarka:

Random Walk

Check it out!

En ny stjärna har tänts i bloggosfären. Det är en gruppblogg beståendes av tre gedigna liberaler som bestämt sig för att göra en skillnad och därmed slagit ihop sina huvuden. Resultatet blev:

Random Walk

Den här bloggen kommer därför att tappa ordentligt i intensitet nu framöver då min huvudsakliga kraft kommer att läggas på ovanstående projekt. Men det kommer det vara väl värt. Mycket nöje!

Word

Så blir det när man slår upp fyra väggar och ett tak över en Vietnam-demonstration och döper det hela till Public Service

Johan Ingerö pissar, med rätta, på SVT:s rapportering om det amerikanska kongressvalet.

Lite satir

Den här bilden publicerades 18 oktober hos Cox & Forkum och jag tycker helt enkelt att den bara är så jäkla skön.

För er som inte förstår det briljanta på en gång kan jag förklara att i lastbilen, vilken symboliserar republikanska partiet och den amerikanska regeringen, sitter President Bush och Tom DeLay som är republikanernas ledare i representanthuset och gjort sig känd för att vara en s k "big spender", dvs att han ökat på de offentliga utgifterna väldigt mycket (de kör ju över "small government" på bilden"). Detta ses inte med blida ögon av de mer frihetliga delarna av den amerikanska högern som, likt mig själv, har svårt med stora och dyra offentliga verksamheter. Flaket är fyllt av de idiotgrejer som den frihetliga högern stört sig mest på.

Det är sant som de säger; en bild säger mer än tusen ord.

Om att trampa i klaveret

Vi har alla någon gång sagt saker vi efterhand får ångra. Ibland slinter vi och ibland är det helt enkelt bara så att vi tänkt tanken så många gånger att vi inte kan hålla oss ifrån att säga den. Senaste exemplet på det senare är senator John Kerrys bidrag till den amerikanska valrörelsen inför kongressvalet nästa tisdag.

Den eminente senatorn (not) ska ha uttryckt följande skarpa kommentar om vikten av utbildning:

"You know, education, if you make the most of it, if you study hard and you do your homework, and you make an effort to be smart, uh, you, you can do well. If you don't, you get stuck in Iraq."

Publiken håller andan och Kerrys mage knyter sig. Är det något man som demokrat inte ska göra i USA så är det att pissa på militären, i synnerhet inte när man heter John "Mr. Indecisive" Kerry och i synnerhet inte när det är mindre än en vecka till val och ens parti har stora möjligheter att erhålla en majoritet i kongressen.

Jag är inte säker på om det värsta med hans utfall är själva förhållandet mot de människor som frivilligt riskerar sitt liv för sin nations säkerhet eller om det är det faktum att det helt saknar grund. I många fall framställs det (i synnerhet i svensk media) som om den amerikanska militären är ett gäng low-life white trash red necks utan vare sig utbildning eller stålar. Sanningen ser annorlunda ut. I själva verket är det så att för varje 2 frivilliga rekryter från "underklassen" går det 3 rekryter från "överklassen". Vidare har 99,9% av militären gymnasieutbildning, 39,4% har en magisterexamen och 1,3% har en doktorsexamen. Kerry sitter därmed inte bara i skiten, han sitter i skiten och har fel samtidigt.

Ovanstående händelse har orsakat ett jäkla rabalder i USA, och då blir man ju givetvis nyfiken på hur det rapporteras om händelsen i Sverige. Föga förvånande rapporteras det väldigt lite. SvD har en notis ute i kanten på hemsidan och övriga stora medier nämner det inte överhuvudtaget. För enligt svensk medielogik får man inte skriva något som kan ställa demokraterna i dålig dager oavsett om de är notoriska lögnare eller ej. Lita aldrig på svensk media...

Intressant

Det är glädjande att se att våra myndighetspersoner nu vågar ta handen ifrån munnen och tala ut om sin situation i enpartistaten. Ännu mer glädjande är det att när de gör detta så nästintill citerar de mig i sina utspel. På mindre än en vecka har nu två debattartiklar på SvD Brännpunkt berört vårt lilla och ineffektiva försvar och det potentiella hot som Ryssland ändå utgör.

Först ut var Överste Jan Wickbom och frilandsjournalist Ulf Wickbom den 25/10. De menade på att försvarsminister Odenberg definitivt inte bör fortsätta den av vänsterpartiet och miljöpartiet pådrivna nedmonteringen av försvaret. Och säg mig, är inte denna formulering slående lik den som jag själv skrev här på bloggen den 20:e september:

Wickbomarna ,25/10: "Ingen förnuftig villaägare slutar betala brandförsäkringen med argumentet att eldsvådor verkar osannolika i området."

Jag, 20/9: "Att vi inte har varit i krig på århundraden är inget argument för nedrustning. Säger du upp din brandförsäkring bara för att ditt hus aldrig brunnit ner?"

Vilken opinionsbildande kraft man har blivit ;)

Och idag skriver förre TV-producenten Björn Fontander om just det potentiella hotet från öst.

Det är kul att se att vi börjar få en någorlunda konstruktiv försvarsdebatt i Sverige. Nu handlar det dock om vad regeringen kommer att göra med denna debatt och vilka effekter det i slutändan kan få för svensk säkerhetspolitik. Jag vet vad jag vill. Vet du?

Speculations, Mr Watson

I dagarna släpptes en brittisk "forskningsrapport" om hur vårt klimat kommer att förändras i framtiden. Summasummarum så kommer vi drunkna, svälta, torka ut och bli utfattiga om vi inte slutar köra bil med en gång. Som den skeptical environmentalist man är så inser man att det här är total BS (BS = bullshit, för er som inte hänger med i lingot) och bara ett sätt för forskarna att öka sina anslag till vettigare och mer seriösa studier.

Att sitta idag och förutspå hur världen kommer se ut om hundra år är löjeväckande. Kom ihåg hur demograferna (den näst mest spekulativa forskargruppen efter klimatforskare) dömde jorden till överbefolkning på 1960-talet genom att se på dåtidens befolkningstillväxt och sedermera kvantifiera de siffrorna till att gälla 50 år senare. Det var spekulationsforskning, men den satte sig och det finns fortfarande människor än idag som tror att jorden är eller kommer att bli överbefolkad. Som alla vi övriga vet är så inte fallet och befolkningstillväxten avtog kraftigt under senare delen av 1900-talet samtidigt som världen blev allt rikare och rikare. Likaså har den rika världens miljöproblem blivit mindre och mindre de senaste 20-30 åren, men den bilden förmedlas knappast av media och "forskarna". Så sätt inte er tilltro till skandalmedia och skrämselforskning, utan till människan, tekniken och liberalismen, dvs de faktorer som i dagsläget gjort att ni sitter torra i hösrusket med elementen påslagna och fiskgratängen i mikron samtidigt som ni ser på högkvalitativa sit-coms genom satellitsänd TV.

För en grafisk illustration om hur löjlig klimatforskningen är kan ni se följande länk (om den fungerar) från DN.se. Mycket underhållande och riktigt, riktigt patetiskt.

Värdelös forskning

EDIT: Mycket riktigt fungerade inte länken, utan ni får ta och klicka er till den här artikeln och klicka er vidare till "se grafiken" ute till höger. Mycket nöje!

Maktkampen

Det var längesen nu...

Längesen man satte sig ner med en bestämd blick och började hamra på tangentbordet. Mycket vatten har runnit under broarna sedan sist och jag har tyst stått och sett på. Sett hur våra ministrar släpats i smutsen i media för såväl icke-betalda TV-licenser som tveksamma aktieinnehav. Det går till en viss gräns, sedan är tålamodet slut. Då måste tystnaden brytas. Den gränsen är nådd idag.

För ärligt talat engagerar det mig inte särskilt mycket att folk lipar över att våra ministrar begått mer eller mindre farliga lagbrott. Visst, det hade varit kul med Stegö-Chilò som kulturminister, men det är triviala saker i politikens sammanhang. Vad som däremot inte är trivialt är de nya förslagen om sänkningar i a-kassan. Dessa sänkningar som orsakat en hel vänsterfalang att sparka bakut och slå vilt omkring sig i förhoppning om att gripa efter något halmstrå som kan legitimera deras parasitära ståndpunkt. För det är vad det handlar om när allting kommer omkring. Arbete kontra bidrag.

Om man studerar exempelvis arbetsmarknadsekonomi får man tämligen omgående lära sig att mindre generösa arbetslöshetsförsäkringar bidrar till en högre sysselsättning. How come? För att man sänker sin acceptanslön, dvs sina löneanspråk. Genom att sänka a-kassan gör man arbetslöshet relativt sett dyrare i jämförelse med att arbeta. Här når vi pudelns kärna. De människor som är ute och viftar med fanor vill inte arbeta, i synnerhet inte till deras marknadsproduktiva lön. Därför lanserar rödingarna och facken (ofta samma människor) en hård front gentemot regeringen i frågan. Här åskådliggörs skillnaden mellan höger och vänster. Högern vill få människor i arbete. Är incitamenten för små, höj dem! Är anställningarna förhållandevis för dyra, gör dem billigare! Vänstern i sin tur skiter fullständigt i om folk arbetar så länge de får ta ut förhållandevis överbetalda löner. De har fortfarande inte nått den insikten att de inte kommer få några jobb om de inte sänker sina lönekrav. Men vad gör väl det när man kan förtidspensioneras och leva på höga bidrag resten av livet? Men se nu är det slut på det!

Det regeringen gör när den sänker a-kassan, höjer egenavgiften och ställer hårdare krav på att få ut ersättningen är att lägga över ansvaret på individen och denne i sin tur på facken. Facken i sin tur balanserar alltid mellan ytterligheterna hög lön och hög sysselsättning. I grund och botten vill de ha båda två, too bad att de motverkar varandra. Genom att göra arbetslöshet dyrare kommer de fackanslutna ställa högre krav på sina löneförhandlare att nå en avtalsenlig lön som kan ge dem arbete. På så vis tappar facken makt över arbetsmarknaden. Det är inte bara bra, det är nödvändigt.

Det vi ser är alltså en matkkamp mellan å ena sidan de som har som mål att få folk i arbete och å andra sidan de som vill ge sina medlemmar så hög lön som möjligt och låta staten betala arbetslösheten. Det är därför viktigt för regeringen att inte vika sig i frågan och jag ser med stor glädje hur Sven-Otto Littorin hittills har stått upp för regerinens förslag. Det viktigaste nu är att på punkt efter punkt bryta våra fackföreningars dominans över den svenska arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt för Sverige om vi planerar att bibehålla ett rikt och välmående samhälle även i framtiden.

Inte Putin

Som de flesta av er redan lagt märke till blev den ryska journalisten Anna Politkovskaja mördad i hissen till sin lägenhet häromdagen. Uppgifterna går isär huruvida det var två eller tre skott i bröstet för att sedermera åtföljas av ett i huvudet. Politkovskaja var en stark kritiker av president Putin och dennes krig i Tjetjenien. Hon är nu den tolfte journalisten att bli mördad i Ryssland sedan år 2000, dvs det år då Putin blev president.

De flesta ryska åklagare och journalister såväl som internationella bedömare anser att det föreligger politiska motiv bakom mordet och många drar nu billiga paralleller av att Putin och Politkovskaja inte var såta vänner, varpå Putin bara måste ha något med det att göra.

Det är i mina ögon en simplistisk syn på det hela och inte särskilt genomtänkt. Det är förvisso sant att Politkovskaja kritiserade Putin, i synnerhet för dennes aktioner i Tjetjenien. Och det sägs nu även att hon arbetade på en artikel som skulle beröra den tortyr som folket i Tjetjenien utsätts för av armén. Men faktum kvarstår att Putins popularitet i Ryssland har varit skyhög under hela hans tid som president. Detta även fast Politkovskaja släppt kritiska böcker och artiklar. Han har heller egentligen ingenting att oroa sig för då han sitter under sin sista mandatperiod och kan enligt den ryska konstitutionen inte bli omvald 2008. Och om han planerar statskupp 2008 så varför bry sig om Politkovskaja idag, i synnerhet när hennes död väckt en sådan uppståndelse?

Nej, man bör istället rikta blickarna mot den person som, om än inte direkt så indirekt, har ansvar nere i Tjetjenien; Ramzan Kadyrov. Kadyrov är Tjetjeniens premiärminister och bär tillsammans med sin privata armé (kadyrovtsy) ansvaret för en mängd människorättsbrott i Tjetjenien. Kadyrov position som premiärminister är förvisso sanktionerad av Putin, men det är mer sannolikt att Kadyrov kommer få sina fiskar varma i större utsträckning än Putin om Politkovskajas artikel skulle väcka någon stor uppståndelse. Hon hade helt enkelt blivit ett problem för denna paramilitära stjärna nere i Tjetjenien och Politkovskaja fick då sonika smaka på hur Kadyrov och hans mannar löser problem.

Vill man sedan vara riktigt jäkla konspiratorisk kan man dra det ännu längre. Hör och häpna:

Anledningen till att Kadyrov inte är president i Tjetjenien, vilket hans far var innan han blev mördad i ett bombattentat 2004, är att han inte innehar den rätta åldern. Enligt lagarna i Tjetjenien måste man ha fyllt 30 år för att få kandidera till presidentposten. Kadyrov fyller 30 i oktober...i år. Man skulle då kunna tänka sig att Politkovskajas artikel om tortyr i Tjetjenien, främst utförd av honom själv och hans trupper, skulle inverka negativt på hans chanser att bli vald/utsedd (det brukar vara en mix av de båda) till president, varför han helt enkelt beslöt sig för att ta saken i egna händer. Så medan världssamfundet och Ryssland käbblar om vem som bär ansvaret stärker Kadyrov sina positioner i Tjetjenien inför maktövertagandet. Skamgrepp som dessa är inte ovanliga när det kommer till jakten på makt i Tjetjenien. Kadyrovs företrädare på premiärministerposten avgick efter att ha skadats svårt i en bilolycka och dennes företrädare fann skäl att avgå efter att ha blivit förgiftad. Och ni tyckte Sap.net-gate var en allvarlig demokratisk skandal?

Detta är vad jag på något sjukt sätt älskar med rysk politik. Inget, verkligen inget, ska få stå i vägen mellan mig och min väg till toppen.

Så för att summera. Skyll inte det här på Putin. Han har förvisso del i att Kadyrov är på den position han är, men jag tror verkligen inte att han ligger bakom mordet på Politkovskaja. Så dum är han inte. Kadyrov däremot är en bindgalen och makthungrig gerillaledare som inte skyr några medel för att nå dit han vill. Och i det här fallet stod Politkovskaja i vägen.

Ny regering

Så var den nya regeringen presenterad och jag måste säga att jag inte är besviken. Inte alls faktiskt.

Till att börja med finns det lite strukturella saker med regeringen som jag uppskattar. De har exempelvis delat på högskole- och kulturfrågor och givit kultursektorn ett eget departement. Det är bra. Kultur har nada att göra med högre utbildning i min värld. Likaså har de skrotat värdelösa ministerposter som sjukvårdsminister, förskole- och ungdomsminister och slutligen samhällsbyggnadsminister (Mona Sahlin, uuuhhhh). Slutligen har vi fått en renodlad EU-minister samt en handelsminister. Det är bra, EU-frågorna måste upp på agendan!

En viktig punkt ligger också i att energifrågan flyttats från samhällsbyggnads- och miljödepartementet till näringsdepartementet. Det indikerar vilka signaler som nu skickas och det är bl a att en trovärdig energipolitik är en fundamental del av ett framstående näringsliv inte tvärtom, vilket varit energipolitikens utformning de senaste 8-12 åren.

Sett till ministrarna själva ser det också förhållandevis ljust ut. Det gläder mig t ex att se att det är Timbrochefen Cecilia Stegö-Chilò som blir kulturminister. Det indikerar att det är slut på bidragssugandet och att kulturen nu ska bli en på allvar skapande kraft. Likaså är Maud Olofssons utnämning som näringsminister positivt och jag tror definitivt att Leijonborg och Björklund kan få ordning på vår utbildningspolitik. När det kommer till finansdepartementet är jag lite kluven. Mats Odell blev finansmarknadsminister, vilket är högst positivt då han har värderingarna på rätt sida i finansfrågor. Däremot är jag lite skeptisk till Anders Borg som finansminister. Visst, jämfört med Nuder är han heaven on earth och han har definitvt en ekonomisk kompetens. Men han är ändå en av huvudmännen bakom den moderata omsvängningen och som ni alla vet vid det här laget är jag inget stort fan av den. Han har mycket att bevisa!

Negativa aspekter av regeringen är t ex den att centern genom Eskil Erlandsson fick jordbruksministerposten. Detta är den fråga som var den mest avgörande varför jag inte röstade på centern. För mig veterligen finns det fortfarande ett stöd inom partiet för EU:s jordbrukspolitik, även om frågan tystats ner och jag kan helt enkelt inte ställa mig bakom ett parti som bidrar till att miljoner människor hålls kvar i fattigdom och misär. Erlandsson har mycket att bevisa!

Men låt oss se på det som är genuint positivt med den nya regeringen, nämligen utrikespolitiken. Många var oroliga för att utrikespolitiken och i synnerhet utrikesministerposten skulle bli ett vacuum efter avgående Jan Eliasson. Jag kan härmed meddela att så inte är fallet. Det är nämligen självaste Carl Bildt som tar över rodret inne på utrikesdepartementet. Vidare blir folkpartisten och europaparlamentarikern Cecilia Malmöström EU-minister, vilket är mycket bra sett till att det var hon som initierade hela uppropet mot Bryssel-Strassbourg-flytten i EU. Det visar att hon inte är rädd för att driva den anti-slöseri-linje som så desperat behövs inom EU. På resterande poster inom utrikes- och försvarsdepartementet är det uteslutande moderater som tillträder. Jag kan inte med ord beskriva hur nöjd jag är med det. Äntligen kanske det kan bli lite åka av i vår utrikespolitik. Detta kan mycket väl innebära ett NATO-medlemskap. Det kan mycket väl innebära att vi får en tydligare profil i kampen mot terrorismen, en rakryggad istället för en undfallande. Det kommer med stor sannolikhet innebära att vi kommer rusta försvaret och utöka utlandsstyrkan. Det kommer också innebära att utrikespolitiken tar sin utgångspunkt i först och främst det nordiska och baltiska samarbetet för att sedermera utvidgas ut i europapolitiken och därifrån ut i världspolitiken. Det kommer innebära att vi får en utrikespolitik som inte bara går ut på att prata om hur hemskt det är på olika ställen i världen utan vi får en inriktning som kan resultera i att vi faktiskt påverkar någonting.

Snackets tid är förbi, nu är det dags för handling!